Tre punkter på tema: OLUST

Ett. Helt oredigerat eller omskrivet bestämde jag mig för att anonymt citera direkt ur mig dagbok. På ett sätt blotta mig men kanske visa dig en utav meningarna som jag samlat på mig. Meningar som beskriver vad hjärtat känner. Känner. Jag hoppas att du vet. Hoppas att du känner att meningen är viktig. Såklart skulle det vara omöjligt. Jag försöker le med ögonen, som Tyra Banks.  

 
Två. Pling. Ett sms som säger gla valborg. "Varför hör du fortfarande av dig?" Frågar jag mig sjäv när jag ser texten på skärmen.  Hörde att din mamma blivit sjuk igen. Ber för henne till en Gud som gör lite som hen vill. Varje kväll viskar jag orden och en önskan om bot och bättring. För hennes skull, inte för din. Du håller på med knark och vill dö innan tretti. Du ringer tre gånger under en minut för att du vet att jag är upptagen. Det är hårt. 
 
 
Tre. De senaste dagarna har varit en pers. Orkar inte vara kreativ och är arg mest hela tiden. Jag har stressat för mycket, säger jag till mig själv när jag går upp för den enda trappan i min vardag och drar fingrarna genom luggen som börjar bli för lång. Får dåligt samvete om jag köper en dyrkaffe istället för billikaffe. Inatt sov jag någonstans mellan tretton och fyrtiofem minuter. 
 
 
 
 
 

Det är som att vi är barn i ett vuxet sammanhang.

Skrollar igenom instagram och fastnade på bilden på dig utan fixat hår. Klickar mig fram till min egen och tittar på de nästan livlösa bilderna och undrar om du sett dem. Gissar på kanske bara för att det skulle vara lite mer spännande än nej och lite mer närmare sanningen än ja.
 
 
Lägger ifrån mig plugget. Precis som jag gjorde varje dag förra veckan. Jag jobbar på med c-uppsatsen som aldrig vill bli klar och längtar efter riktig sommar. Mitt hår börjar bli ostyrigt och långt igen men jag vet inte hur jag ska klippa det så saxen får vänta i några veckor till. Det händer mycket och ingenting på samma gång nu. Kandidaten är bara någon stackars månad bort nu och jag vet inte riktigt om jag kommer hinna med allt jag ska. Det oroar mig. Problemet är inte att jag inte har ork, jag går på längre promenader än någonsin. Nej, problemet är kreativiteten. Den sinar. Skriver korta dikter på kvitton när jag egentligen borde organisera alla strumpor i socklådan eller laga lunchlådor (”Robin, det är alldeles för dyrt att äta ute varje lunch!”, säger jag först. ”Men mat är en passion”, säger jag sen och springer iväg till det bästa pasta-ställlet i stan). Tre ord sen tar det slut. Försöker förnimma vad som rimmar på timmar men inget kan hittas i minnet. Istället sveper jag svart kaffe med en vän och tittar på klockan. 16:41 jag måste skriva om minst tre stycken men det hinner jag efter middagen. Middag blir till tv-tid och tv-tid blir till dax att borsta tänderna och så var kvällen över och läggs till handlingarna.
 

 

”Hallå, min vän! Hur går det med skrivandet?” säger en knastrig telefonröst tjugo mil norrut till mig och jag suckar. Jag vill vara smart som Judith Kriros, rolig som Eddie Izzard och träffande som Andrea Gibson men jag säger att det lunkar på. Som det alltid gör. Begraver näsan i Kalle Anka på pockets och hoppas inte någon fördömer mig för verklighetsflykten. Men det finns så mycket bra. Varje dag längtar jag efter äventyren som kommer med att fläta ihop fingrar. Listar lustiga plaster jag måste besöka innan sommaren är över. Hittills har jag nått punkten och siffran tjugotre på saker jag vill göra och punkten femtiosju på platser jag vill besöka! 

 

 

Lördagen började bra bredvid busken intill rododenron.  "Vi köper bröd och plockar upp konditoribitar", säger hon och hon ser inte att hennes hår har krullat sig sådär fint i nacken. Sedvanligt skrattar jag eftersom det är det roligaste som finns. På tillbakavägen tar hon en bild på mig bredvid och en blommande buske. Skickar den till sin ömma moder var på mamman undrar om det verkligen är en rododenron hennes dotter placerat mig vid. Mamman ser helt rätt. Busken jag står bredvid är en blommande icke-rododenro. Hon är skarp den där mamman. 

Upp