ständigt sovaöverkalas

Vad jag kommer sakna mest med Norrköping är såklart alla fantastiska människor och alla de sovaöverkalas vi haft här under de två åren jag bott i kollektiv. En klasskompisar blir det närmaste en har när föräldrar, barndomsvänner och gymnasievänner bor långt bort. Vi delar varda och kommer varandra in på livet. Kanske går nån slut med någon en bryr väldigt mycket om och då är det de som fångar upp en. Ibland måste jaget fånga upp duet. En utav de saker som jag tänkt på mest är hur en faktsikt kan bygga upp ett helt nytt liv, miltals ifrån nära och kära. Det går! Det är möjligt! 

Den här hösten har jag delat en lägenhet med kanske fem andra människor, i omgångar that is. Lärt mig deras rutiner, skapat nya vardagsmönster och nu har jag till och med en roomie. Något jag inte haft sedan jag var typ elva då jag och mina allra käraste syster delade rum i förorten. Det är bland det mysigaste jag vet. Det finns någon i rummet men en får ha sängen för sig själv. Jag gillar inte att trängas i en säng, faktum med att jag stör mig rätt rejält på det. Att inte kunna breda ut mig prcis som jag vill när jag sover är som att låta själen bli fängslad. Det är ett brott mot mina rättigheter. Hur som helst är det min nuvande roomie Elin. Hon är den perfekta roomien.
 
Allmänt | | Kommentera

Säga hej sen ska ja minsann ljuga riktigt bra.

Hur kunde vår passion bli en dålig ekvation.
Allting var bara du, bränd av dina lågor nu.

Jag var inte beredd. Ville egentligen gömma mig bakom tacohyllan, eftersom den var närmast. Rådfråga salsan och ostdippen om bästa flyktväg. Andan i marken och försiktigt gå fram, med all övertygelse jag, en tvågotvå år gammal människa med ett utdaterat id-kort, kunde bemästra. Andas in. Måste säga hej måste säga hej måste säga hej. Det ska vara lätt, kravlöst, kravlöst, kravlöst. Andas ut.

Det är för tungt att andas, taggar kan inte samsas,
och hjärtat maler på om samma gamla visa.

Andas in. Nu ska jag bara fråga hur det är, reciterade alla låtexter jag någonsin hört om just den här situationen. Handfallen. Andas ut. Där stod jag, i en affär, i en kropp som inte kändes som min, under en tid på dygnet jag hellre tar den där fantastiska eftermiddagsnapen. Det här gör mig kanske till en bättre människa. Det är ett sällsynt tillfälle. Det finns inget facit. Kasta sig in. Med huvudet först. Jag vill, vill inte, jag vill, vill inte. Okej. Nu. Andas ut. Särade läppar, andas in...

 
Så jag säger såhär, det brister det bär.

Dina 
 
De’ bara konstantera, de e dark nu.

ögon

Man lever man lär, de går väl sådär.

på 

De’ bara konstantera, de’ så dark nu

mig.
 
 
Allmänt | en annan paulonen | | Kommentera

La délicatesse

Jag ser sällan på film nu för tiden, de är i regel för långa och att se film är inte så himla kul att se själv om det inte rör sig om att gå på bio förstås. Det är kul. Med andra men också själv. Sanningen är nog den att jag går nog hellre på bio ensam och ser en film så än att slå på en film hemma. Att se film känns liksom i hela kroppen att det är något jag borde göra med minst en människa till. Film på bio däremot går en ju för att ta del av ett event och en upplevelse. Vilket enligt mig är en helt annan sak. Men ibland händer det att jag loggar in på nån konstig sida efter att ha sett en trailer jag tyckt varit bra. Eftersom jag inte äger något netflix, viaplay och allt va det nu heter (sa han, och stapplade iväg efter sina sviskon) så är det sällan bildkvaliten blir ultimat men de duger. 
 
Ömhet, försiktiga händer och trevande lycka. Hopp som försiktit spirar där det tidigare inte fanns något och ett slut jag faktiskt kan finna mig i. Det var så skönt att glömma alla mina svirriga tänkar om flytt, framtiden och pojkar (haha, ja, det är tur att det inte går att se vad jag gillar på tumblr just nu, fick en länk skickad till mig och det var så mycket kärlek att jag faktiskt känner för att göra ett sånt typiskt inlägg med tumblr-favs) i den här fantastiska, franska (pretto-)filmen. 

 
Se den, se den, se den. 
Upp