Long time no text

Hej Andrea!
 
Jag hoppas att sommaren varit fantstisk och att solen varit len mot huden som det så ofta sägs i Ångermanland. Spenderade min sommar med at lära känna nya människor och att jobba som vårdare på ett servicehus för äldre. Har blivit en mästare på att lägga om tår och att prata om nuet, vädret och allmänt. Sådant som jag var ganska taskig på förut. Lovar. Är lika blyg som innan! 
 
 
Den nionde september i år hade jag sådan extrem ångest dag. Valångest från Dantes inferno gånger miljoner. Har så här i efterhand bevittnat så många vänner vända sig emot varandra och familjer splittras på grund av ideologiska meningsskiljaktigheter. Det börjar faktiskt att kännas lite farligt. Det politiska landskapet förändras så snabbt. Frågan är egentligen om vi hänger med? 
 
 
Dagarna innan valet sprang jag och Elin runt i en skog. Det var fantastiskt! Vi släppte världen och hittade vår egen. Vi brydde oss inte längre om landsgränser eller andra världsliga saker. Vi ba körde på typ. Så befirande. Men jag antar att det är viktigare att vara mer lyhörd på sin omgiving nu, så magiska skogstunder får vänta lite. 
 
 
I slutändan blir väl allt vardag igen. Tro det eller ej. 
 
Namaste
Din Virrituella Vän 
R
Brev till Andrea | | Kommentera

"Jag tror jag saknar någon som inte längre finns, som kanske har funnits men aldrig kommer att finnas igen. "

 
 
- Klotter som gick rakt in i hjärteroten
Allmänt | | Kommentera

Ge mig lite bra perspektiv på livet så ska nog allt ordna sig i slutändan.

 
Ligger på golvet och iakttar min jordglob. Brode resa mig, lägga mig i sängen.
Diska undan lunchen kanske men ligger kvar. Tung.
Borde verkligen göra något åt dammet under sängen.
Pyser ut luften från näsan och fantiserar hur det skulle kunna skapa små dammiga explotioner. 
 
Tänk om en aldrig skulle resa mig upp igen.
Ligga kvar, sjunka ner i golvet.
Bli en prydlig del (eller installation) av parketten. 
 
Fy vad onödigt det skulle vara.
Waste of human life.
Amen och allt det där.
 
 
Upp